Upperuds bruk
Kvarnar och sågar i Upperuds ström
Norra Upperud ärvdes av Jon
Halvardssons barn. Sonen Halvard Jonsson var 1655 anklagad av borgaren Erik
Larsson i Vänersborg för att han inte betalt en skuld på 21 riksdaler. Dessa
pengar lovade Halvards svåger Erik Krabbe att betala. En annan av Halvards
svågrar, Gustaf Arvidsson i Upperud, var skyldig pengar till borgaren Anders
Bark i Vänersborg. Istället för pengar skulle ”Barken” få såga 50 tolfter
timmer på sågen vid Upperud. Man kan härav antaga att redan vid denna tid
handelsförbindelserna var livliga med köpmännen i Vänersborg och även Göteborg.
1669 tvistas det om ”tvenne sågar i Norra Upperuds ström”, uppförda av Hans Krabbe i Vänersborg och Halvard Jonsson. En av sågarna var pantsatt till Anders Bark mot 100 riksdaler som även köpt den andra av Hans Bark. Vattenfallet ägdes dock av Halvards svåger kronbefalningsmannen Erik Krabbe, och häradsrätten i Nordal dömde därför Anders Bark att ”be Krabbe om lof” till att få bruka vattentillflödet för sitt kraftbehov. Tre år tidigare hade Halvard Jonsson köpt ”halva sågen och strömmen i Upperud” för 40 riksdaler av Anders Bark men fick snart lämna den ifrån sig.
Staden Göteborg med sina goda utländska affärsförbindelser sökta vidga avsättningsmöjligheterna för produkter inom järn- och skogshanteringen, en inkomstkälla som givit goda ekonomiska resultat. Dalsland med sina stora tillgångar av skog och vattenfall låg inom göteborgsköpmännens intresseområde. Rådmannen i Göteborg Paul Rokes, av skotsk härstamning, skriver t.ex. att redan från ”yngre åren min lust till bergbruk alltid varit inclinerad och beständig, tyckte jag illa vara, att en sådan belägenhet (Upperud) skulle utan något landets gagn oexcolerad ligga”.
Den 6 augusti 1672 inköpte han strömmen vid Upperud av gårdens dåvarande ägarinna Cecilia Jonsdotter Krabbe och hennes barn. Hon var dotter till Jon Halvardsson och änka efter Erik Krabbe på Upperud.
I en på Upperuds herrgård bevarad köpehandling läses bl.a.: ”Min skatterättighet i Upperuds ström, strömmen på den södra sidan ifrån Upperuds land till kvarnen och dess damm med ström, backen och landet allt ifrån strömmen söder ut till den gamla åkerbacken, därifrån västerut i sjön Höljen och ifrån samma lycka ända österut i Skutestan, gångvägen som allmän nytta är. Den sågen som nu på södra sidan står, skall Paul Rokes uppå sin egen bekostnad förflytta till norra holmen, till min och de minas gagn och nytta där uppsätta. Mjölkvarnen som nu står, bliver för mig och de mina behållen, nu och i framtiden. För ström och land som ovan beskriven är, haver Paul Rokes mig kontant betalt 150 riksdaler”. Genom detta köp gavs tillfälle för göteborgsrådmannen att starta ett järnbruk som med fog kan kallas Dalslands äldsta, även om det inom landskapet har funnits tidigare försök till bruksrörelse, vilka dock efter längre eller kortare tid lagts ned.
Nu såg Rokes att möjligheterna fanns för utveckling i den riktning han önskat och han ansökte hos bergskollegiet om tillstånd att få anlägga ett järnbruk vid Upperudsfallen. Den 16 november 1674 blev privilegium utfärdat. Denna handling, vars innehåll kom att betyda så mycket för bygden, finns ännu bevarad.
Bruksägare Paul Rokes avled den 13 augusti 1684. Hans dotter Britta (1655-1698) ingick äktenskap med den kände värmländske brukspatronen Johan Lonroth (1653-1729).
Redan från 1600-talets början hade köpmännen i Vänersborg och Göteborg bedrivit en omfattande timmerhandel från de dalsländska skogarna och virket flottades i stor utsträckning efter vattenleden som gick förbi Upperuds bruk. Detta skapade svårigheter för bruksägaren.
I ett domstolsprotokoll från den 8/2 1709 står, att häradsrätten kunde intyga att Norra Upperuds till sina ägor blivit ”medelst Upperuds bruks inrättade, mycket avsigkomme och försvagade i, det att hammarvattnets uppdämmande icke allenast fördärvar ängen utan hindrar att den till största delen intet kan bli bärgad”. Även åkrarna, som bestod av högst ”15 tunnor utsäde med kronomål inräknat, har därigenom blivit mycket utmagrat, varande mjöl- och sågkvarnarna samt laxfisket, varutav bemälta hemmans åbor tillförne haft nytta och underhjälp till sina utlagors presterande, icke heller nu uti så nyttigt och fullt bruk och gång som de i förrige tider varit haver”. Skörden på gården uppgick 1708 till cirka 37 tunnor.
Efter Paul Rokes död försålde hans arvingar ”berörda Upperuds bruk bestående av tvenne hamrar med all dess uti full gång tillhörde redskap samt gården Norra Upperud med dess tillägor i hus och byggningar och nagelfaste inredning jämte grund med strömmen, skogar, kolhusbodar, såg och alle andre adpertinentier vad namn de helst hava må, till mågen bruksägare Linroth för 7.000 dlr silvermynt, varav han 875 dlr smt nu redan kontant betalt och erlagt haver”. Sista summen var sannolikt hustruns arvslott. Återstående likvid skulle Linroth betala under en tidsrymd av fyre år ”utan någon Intresse” (ränta).
Vidare överlät de andra arvingarna ”alle vid bruket liggande materialier av järn och kol samt mobolier till pris som salige fadern dem uppfört” 10.231 dlr smt. Linroth skulle till stärbhuset även leverera 150 skeppund välslaget stångjärn här på Göteborgs våg, fri från all omkostning”. För detta järn erhöll han 7 riksdaler courant per skeppund.
Som extra garanti för att arvingarna skulle få ur sina arvslotter, står den förmögne göteborgsköpmannen Volrath Tham underskriven på handlingen, daterad Göteborg den 16 september 1684. Johan Linroth hade dock svårt att få fram alla penningar till detta köp. Han fick den 3/10 1694 pantsätta Upperuds bruk till ovannämnda Volrath Tham mot en summa av 3.000 dlr silvermynt. År 1706 framgår dock att Linroth ”sitt härföre pantsatta hammarbruk Upperud ur panten infriat”.
Ett av bruksägarens största intressen var att kunna utöka sina skogstillgångar. Smideshärdarna vid Övre och Nedra hammaren vid bruket krävde mängder av kol.
Många av bönderna inom en mils avstånd från bruket, den s.k. fredsmilen, blev mer eller mindre tvingade att bränna milor för bruket, något som inte sågs med blida ögon av ”kolbönderna”.
Johan Linroth inköpte 1691 för 450 riksdaler specie av Barbro Fleming halva frälsehemmanet Åsen, ¼ mtl Forsbo, 1/8 mtl Norra Östebo, 1/8 mtl Skalåsen och 1/8 mtl Säljedalen – ett värdefullt tillskott till bruksdomänerna. Han köpte även gården Krökersrud och korndalen, och blev dessutom ägare av Södra Upperud, med inventarier, värderad till 1.309 dlr smt år 1684.
Bruksägare Linroth förvärvade som synes flera egendomar för att därigenom stärka sin maktställning. Han inköpte i början 1690-talet strömrättigheterna och landfästen vid Snäcke och ansökte 1694 att där få anlägga ett stångjärnsbruk. Ändrade sig dock ganska snart och sökte istället utverka tillstånd till ett järnbruk vid Säljedalen
Tackjärnet till stångjärnssmedjorna vid Upperud fraktades med brukets egna skutor från värmländska bergslagen där Johan Linroth ägde Bjurbäcks hytta och Kungskogs msugn i Lungsunds socken.
Enligt Rokes ansökan om privilegier för bruket, var avsikten ursprungligen, att han skulle ha egen masugn i närheten av Upperud. Det visade sig dock att de dalsländska bergen inte gav det malmutbyte som bruksägaren hade väntat sig. Rokes ansåg därför att det bästa och säkraste sättet att driva järnbruk var att inköpa tackjärn från den värmländska bargslagen och sedan förädla det till stångjärn vid sina smedjor.
Den 13 juni 1739 råkade skepparen Anders Persson i Åmål, som fraktade tackjärn från Kristinehamn, ”olyckligen stranda med skutan och lasten vid Wingen i Ånskogs socken”, varför han blott erhöll ersättning för halva frakten med 17 dlr 16 öre silvermynt. En del av ”bruksbönderna” lyckades dock rädda en del av tackjärnet från det strandade fartyget.
Smederna och arbetsfolket vid bruket och sågen i Forsbo krävde genom sitt hårda arbete mycket mat. Norra och Södra Upperud gav inte några nämnvärda skördar och stora delar av Norra Upperuds åkrar och ängar hade tagit skada vid uppdämningen för stångjärnsbruket. För att få möjligheter för större odlingar av spannmål, som även i avsevärd utsträckning inköptes från Sundals härad, hade bruksägaren arrenderat Nordkärrs gård. År 1717 klagar han över att den ”stränga inkvarteringen i närvarande krigstid” av soldater som låg förlagda på Nordkärr, blev ingen säd över. Han fick därför av Nordkärrs ägare, Nils Posse, 50 famnar kolved i ersättning för sitt ”Bruk Upperud att disponera”.
Johan Linroth fick liksom sin svärfader utstå svårigheter i samband med krig. Smederna var undantagna utskrivning som soldater, men brukets kolbönder låg däremot vid gränsen för vakthållning. Åren 1716-1717 fick därför smederna vid bruket själva gå ut i skogen för att kola. Detta framgår bl.a. av att år 1718 smideskvantiteten var mindre, än vad som vid skattläggningen ansågs för det normala, 1.200 skeppund årligen.
Bruksbokhållaren Sven Jongberg vid Upperud fick, liksom sin hustru, själv ta del kolningen. I en räkenskapsbok från 1716 skriver han: ”Min hustru har levererat av Upperuds skog till Nedre hammaren 21 stigar kol. Hon säger Wälborne Herren bestått med 1 daler stigen”. I mars månad 1718 rapporteras, att Sven ”köpt en ostubbad mila på Grönhultskogen för 8 dlr 24 öre. Jag hade sedan stort arbete med bilar och spett vid stubbningen. Har därtill nedkört kolen på bara marken med två hästar för ryssen till Nedre hammaren vilket blev 26 stigar kol”. Han fick 29 dlr för sitt arbete.
Nya smedstugor byggdes 1715. De var 17 alnar långa och 10 alnar breda. Eld- och skogsvaktaren Johan Nilsson, född i Värmland, hade 1717 bl.a. gjort två resor ”åt Artemarks socken efter blaggarn”. Det var avsett för de långa skjortor som smederna hade på sig i hammarsmedjan. År 1716 hade Jonas varit med och samlat ihop det timmer ”som medelst stark storm gick till sjöss om natten” i maj månad. Samma år hade han varit med ”Herr Kiellman i två dagar vid malmbergen i Valbo härad” och erhöll sex öre om dagen.
Den 29 november 1718 hade skepparen Johan Olofsson på ”Pråmsundet”, från bruket avseglat till Vänersborg med 191 skeppund stångjärn, ”och han låg borta med lasten och blev infrusen med skutan och blev icke av med lasten förrän dagen före Juledagen”. Han ville ha 60 dlr i fraktersättning, men bruksbokhållaren lovade honom inte mer än 50 daler silvermynt. Brukspatron Linroth ansåg dock att Olofsson skulle erhålla sina 60 dlr, eftersom han tyckte att skepparen hade haft en svår seglats.
Den 29 april 1719 avled Olofsson i Vänersborg. Han var då skyldig bruket pengar, och hans änka fick lämna ifrån sig bl.a. en gryta, en kista och en skinntröja, för att därigenom till en del täcka skulden.
Hindrik Kolare på Pråmsundet hade år 1720 av ”Herren fått låna penningar till en ko”, värderad till nio daler silvermynt.
Även bönderna inom Nordals härad utförde körslor av stångjärn från Upperud. Johan Christoffersson i Högen, Ör, hade 1737 under vintertid kört 10 skeppund järn från Upperud till Uddevalla utmed den s.k. Värmlandsvägen, som gick genom Ör till bohuskusten.
Hammarsmeden Anders Hindriksson vid Övre hammaren, anställd hos ”Tumulten”, köpte 1729 en halv tunna engelsk råg för 6 dlr 8 öre. Vid bruket hade smederna möjlighet att göra behövliga inköp, såsom av spannmål, tobak och tyger. Hammarsmedmästare Olof Persson vid Övre hammaren hade 1731 tillsammans med sina smeder smitt 643 skeppund stångjärn à 1 daler skeppundet (195 kg). Han hade bl.a. köpt två tunnor salt för 1 dlr 8 öre, 10 alnar vadmal för 8 öre alnen och en del rulltobal för 8 öre styck samt ”gåse fläsk” för 18 öre. Han betalade 1 dlr 8 öre till bruksprästen Nordahl och 2 dlr 22 öre för skolrättigheterna till M. Walström.
Lätt var det inte för bruksbokhållaren att under de svåra åren under Karl XII:s krig skaffa mat till smederna. Eldvaktare Jonas Nilsson hade 1718 rest omkring i bygderna och ”köpt smör och påtingat ost fast han icke stort fick”. Halvard Torstensson i Upperud hade samma år rest till Uddevalla och där lyckats inköpa ett lass med ostar.
I en räkenskapsbok från 1719 står antecknat att hammarsmeden Jacob Hindriksson gjort fem dagsverken kolvedshuggning i Krökersrudskogen; han erhöll därför 1 dlr 18 öre. Vidare hade han tillbringat tre dagar på dammen och i sumpen. Eldvaktare Jonas hade 1718 gjort 102 dagsverken ”uppe i skogarna där han beställt och utdrivit samt i höst lupit omkring och köpt spannemål och talg” till bruket.
Husen där kolen upplagrades brann ned år 1715. Där förvarades då 514 stigar kol. Hammarsmedsmästaren Tumult anklagades för ”orätt och vårdslös emottagning” av kolen.
Vid sågen var ”Lars Sågare” anställd. Han hade bl.a. i juni månad 1719 ”skurit lindplank till Wälborne Herrens Hufvudbaner”. Lind är ju som bekant ett lämpligt trä att skulptera i, och av det virke som Lars sågat, skulle göras den vapensköld som Johan Linroth beställt.
Johan Linroth avled 1720. Hans döttrar Anna Maria och Catharina ärvde gårdarna och bruket. Anna Maria ingick äktenskap med lagmannen Nils Stedt. Catharina var från 1716 gift med riksrådet Carl Didrik Ehrenpreus. Äktenskapet var barnlöst. Anna Maria Linroth hade tidigare varit gift med ryttmästare Erik Simzon och deras yngsta dotter Carolina blev gift med kammarharren Claes Henrik Stedt. Han löste 1776 in det mesta av sina medarvingars andelar för 94.000 daler silvermynt och återstoden köpte han år 1785. Blev därigenom ensam ägare av Upperud.
I oktober månad 1750 hade två av smedstugorna vid bruket ” av en olycklig vådeld blivit aska lagde”. Den ena stugan var 16 alnar lång, 8 alnar bred samt 3½ aln hög och uppförd 1747 ”vartill åtgått 60 stycken timmerstockar som är köpte från Södra Upperud å 8 öre stocken”. För uppförande av en ny stuga beräknades följande kostnad: ”Upp huggning av fyra knutar à 34 öre alnen, gör 10 dlr 16 öre, bräder till tak och golv 6 dlr, arbetslön för taket 3 dlr 10 öre, spis med bakugn 6 dlr, 3 dörrör 3 dlr samt ett fönster på taket 1 dlr 24 öre. Brandstodskostnaderna för uppförande av två likvärdiga hus beräknades till 100 dlr silvermynt”. Den 13 mars 1750 gav bokhållaren Jongberg till kyrkan 11 daler för egen och brukets räkning, då ”Gud bevarade bruket för vidare skada när ett kolhus avbrändes”.
År 1740 fick Upperud öka sin smidesrättighet från 1.200 till 1.600 skeppund järn per år. Från mitten av 1700-talet utökade bruksägarna sina domäner. År 1754 inköptes 1/8 mtl Snäcke med kvarn och såg tidigare tillhörigt överste Johan Mentzer till Västerråda. Likaså inköptes gården Svankila som från 1752 varit pantsatt till Upperuds ägare.
År 1761 gjordes nya fördärv. Då inköptes säteriet Ransberg med 1/8 mtl Kärrkil, ½ mtl Benebo samt ½ mtl Skålleruds stom av major Carl Gustav Mentzer för 31.000 dlr srmt. Även Rönningen under Ryr samt några gårdar i Ånimskog och Dalskog köptes av bruksägarna.
Hammarsmedmästaren Olof Persson hade efterträtts av Lars Holm vid Övre hammaren. Han hade 1743 som hjälpsmeder Olof Hård, Olof Flink, Johan Olofsson, Anders Hindriksson och Johan Arvidsson. Lärodrängen Jean Pärsson avled annandag jul 1738 och hans änka Margareta ingick nytt äktenskap med Olof Flink. År 1764 avled smederna Olof Hård, 53 år, och Hindrik Arvidsson, båda av ”hissig feber” (lunginflammation). Smedyrket var hårt och inne i smedjan var hettan kraftig vid härden men väggarna var otäta och smedjan dragig.
Snickare Torsten Hansson på Björkön hade 1731 ”Inrett Mäster Olof Perssons nys stuga med två par fönster för 2 dlr, samt smidde 200 brädspik för 12 öre. Åt bruksskrivaren hade han gjort två nya sängar och ett mjölkskåp för 5 daler.
Baron Jacob von Schieding på Nordkärr sålde 1748 till smederna 11 tunnor råg och vete för 9½ dlr tunnan, samt 1751 ”spannemål och foder till bruksfolkets förnödenheter” för ett värde av 300 dlr silvermynt. Bruket hade 1751 levererat fyra lisspund smidesjärn till Örs kyrkklocka för 5 dlr och 1749 till Järns kyrka två lisspund järn.
Bruksskepparen Samuel Olsson i Vänersborg fick den 19 november 1745 ”tillökning för sista resan för den stränga vintern och stormen som dem överkom på det de ej skulle lämna skutan vid Hattefuru”. Besättningen erhöll samtidigt en belöning om 9 daler. Skutan var lastad med 440 skeppund stångjärn, och i fraktersättning erhöll Samuel 46 dlr silvermynt.
Prosten Waldenström skulle ha ett skeppund stångjärn om året som ”dess vanliga rättighet från bruket”. År 1767 hade det gått åt 17 kg skålpund stångjärn för att göra gångjärn och beslag på stora byggningen vid bruket.
Enligt ”Gamla Hammar och Städs conto” fanns 1767 vid bruket 26 gamla hamrar och 17 äldre städ, tillsammans värderade till 272 riksdaler. Vidare fanns 7 nya och 2 gamla härdbottnar av järn. Enligt Capital Conto”-boken skulle sedan efter brukets skulder blivit betalda, ”befinnas Högt Respektive Bruksägare behållne Capital vid Verket med denna boks början vara uti inventarier och effecter samt utestående fordringar som denna balanceräkning närmare utvisar” tillsammans 76.725 dlr silvermynt.
Samma år hade bruksinspektör Jongberg med egna skutor fraktat 336 tolfter, 6 alnar 3 tums plank, och med alla tre ”bruksskutorna” hade till Vänersborg detta år fraktats 862 tolfter 3 tums plank från sågen vid Forsbo. Skutorna som hette Anna, Britta och Maria, hade reparerats för 314 daler.
Ander Utterholm, inspektör vid Upperud, hade 1768 varit på Karlstads marknad. Resan med uppehälle kostade bruket 39 daler. I oktober samma år hade inköpts vin och brännvin i Vänersborg, för 59 dlr, till ”Nådig Cammarherrens behov under dess härvaro” vid Upperud. Den nådige kammarherren var Claes Henrik Stedt, och man förstår av detta inköp, att det var fest på Upperud när herrskapen var samlade där.
År 1768 rustades byggnaden på bruket upp. Varje smed hade sin lilla ladugård, och till de åtta nya smedfähusen hade det förbrukats 200 timmerstockar och 74 tolfter bräder, 16 dörrar och spik för 45 dlr värder. De båda manbyggnadernas och staketets rödfärgning vid bruksgården krävde en tunna rödfärg samt 4½ lisspund vitriol. Alt som allt nedlades 663 dagsverken på totalreparationen. Vid denna tidpunkt köptes stångjärnet från Upperud av ”Herrar Vincent Beckman, Beyer & Schultz Co i Göteborg”.
Flottningen från Krökersrud till Vikerna ”nedom Köpmannebro med lantlegor, bomhållning med mera för allt det sågtimmer som detta år passerat och av bokhållaren Blomström blivit genomräknat”, uppgick bl.a. för brukspatrom Eric Ahlbom i Åmål till 496 tolfter och för häradshövding Anders Åberg i Åmål till 683 tolfter. Flottningslönen var 18 öre för varje tolft timmer.
Den ”rena och behållna avkastningen av Verket järnbruket”, var år 1779 6.837 riksdaler, och balanskontot var samma år 13.568 dlr specie. Storkund var kommersrådet C. Arvidsson & Söner i Göteborg, som inköpt 16.906 stänger stångjärn för 11.882 riksdaler. Till november månad 1780 hade vid Korseberg och Karls grav vid Trollhättan, levererats 1.971 skeppund stångjärn med stämpel V för 11.882 riksdaler. Nämnda firma hade även köpt furuplank för 1.999 riksdaler.
Det ekonomiska vederlaget för affärstransaktionerna med masugnsägarna i Värmland belyses även i bokföringen. Enligt en uppgift i räkenskapsboken 1780 kostade 1.356 skeppund tackjärn ”som i Bargslagen äro uppköpte och fritt om skutebordet” 3.706 riksdaler.
Vid Övre hammaren hade till i mars 1780 smidits 3.648 stänger stängjärn och vid Nedre hammaren 4.123 stänger. Till september samma år hade vid Övre hammaren utsmidits 5.200 stänger och vid Nedre 4.819 stänger.