Reptiler
Reptilerna omfattar ormar, ödlor, sköldpaddor, krokodiler
samt bryggödlan (eller tuataran) och är en djurgrupp som är mer än 230 miljoner
år gammal. Gemensamt för dem är att de är s.k. Växelvarma djur, vilket innebär
att de ej kan reglera sin kroppstemperatur, utan den styrs av den omgivande
temperaturen. Samtliga har även kroppen täckt av fjäll, vilka bl.a. ger ett
skydd mot uttorkning, men även mot mekaniska skador som skulle kunna uppkomma
vid fångst av bytet, eller vid rörelser på mkt skrovliga underlag. Alla
reptiler, utom krokodilerna, har dessutom ett ineffektivt blodsystem där
syrefattigt och syrerikt blod blandas, därav en väldigt dålig
uthållighet.
Reptilerna har en världsvid utbredning och varje art har
utvecklat sina speciella anpassningar för den miljö de lever i. Medlemmar av
reptilerna har bosatt sig i hav, sjöar och vattendrag, i skogar, öknar och på
slätter, var och en med sin speciella anpassning till ibland väldigt svåra
förhållanden.
ÖDLOR
Det finns drygt 3000 arter ödlor, allt från den lilla 16 mm
långa geckon Sphaerodactylus ariasae på Dominikanska Republiken, till världens största ödla,
Komodovaranen (Varanus komodoensis), som kan bli uppemot 4 meter
lång.
Det kan ibland vara svårt att se skillnad mellan ödlor och
ormar, eftersom det finns benlösa ödlor, såsom den svenska kopparödlan eller
ormslån, men det finns ett par saker man kan titta på som skiljer dem åt. Först
och främst har ödlorna ögonlock, vilket ormarna ej har, ödlornas fjäll har
samma storlek runt hela kroppen, medan ormarna har en rad breda fjäll på buken.
Dessutom har ödlorna synliga öronöppningar, vilket ormarna saknar.
Många ödlor har förmågan att vid fara släppa sin svans,
detta för att få möjligheten att fly undan faran. Denna svans regenereras
(återbildas) i de flesta fall, men ofta med ett annorlunda utseende, mer
färglös, kanske kortare, ibland även i en annan riktning än originalet.
Det finns endast två giftiga ödlor, skorpiongiftödlan (Heloderma
horridum) och gilaödlan (Heloderma suspectum). De har inte
gifttänder såsom ormarna, utan giftet rinner till längs skåror i underkäken och
tuggas in i bytesdjuret. Det har ofta figurerat uppgifter om att varaner är
giftiga, men det är bakteriefloran i munnen hos ett flertal arter som kan ge
svåra, livsfarliga
Utbredning
Reptiler finns i nästan varje område på jorden. De har blivit specialiserade i
olika riktningar och kan leva såväl i vatten som på land, såväl under jord som
uppe i träd. Den rikaste förekomsten finns i varma och fuktiga tropiska områden
där klimatet bäst lämpar sig för äggens utveckling. Längst mot norr når
faktiskt "våra" europeiska arter: skogsödla och huggorm som finns
ovanför polcirkeln. Även det ödsliga Antarktis har några få reptiler, längst
söderut når en liten leguan samt en snok. I Himalaya finns en näsgropshuggorm
som når 4800 m samt en paddagam (ödla) som når 5185 m.
KOMODOVARAN
Komodovaranen är världens största
ödla. Hanarna blir tre meter långa och väger 90-100 kilo, medan honorna kan bli
2,40 meter med en vikt på halva hanarnas. Rekordvikter på 160 kilo har dock
noterats vid ett par tillfällen. De stora ödlorna tillhör släktet varaner, med
representanter i Afrika, Asien och Australien, men saknas i Europa och Amerika.
Varaner är köttätare som både jagar själva och äter as som de finner.
Komodovaraner är kraftigt byggda. Huvudet är rektangulärt
med långa käkar. Den 50 centimeter långa kluvna tungan är i rörelse så länge
varanen är det. Tungan är, precis som hos andra reptiler, ett luktorgan och
mycket känslig. Ligger vinden rätt kan en komodovaran känna lukten av ett
ruttnande as på flera kilometers håll.
Mindre komodovaraner är fläckiga i röda, gula, bruna och
svarta nyanser. När de blir vuxna är färgen mer eller mindre enfärgat gråsvart.
Vissa skillnader i färgerna finns dock i de olika delarna av utbredningsområdet
och en del varaner stöter mer i rött.
Det gjordes expeditioner till Komodoöarna sedan man hört rykten om de stora
ödlorna och kanske till och med sett varaner som fångats och visades upp i
andra delar av Indonesien. Att man inte tidigare träffat på djuren berodde mest
på att området runt Komodoöarna inte var av större intresse för holländarna -
som på den tiden hade Indonesien som koloni, varför man inte gjorde sig
besväret att åka dit. En annan orsak till att man inte begav sig till
Komodoöarna var att havet runt öarna är farliga farvatten, där strömmar och
tidvatten än idag drar ned båtar i jättestora virvlar. Komodovaranerna lever
endast på öarna Komodo, Rinca och västra delen av Flores i den indonesiska övärlden.
Artens hela utbredningsområde är mindre än 1 000 kvadratkilometer.
Uppgifter om varanförekomst på ytterligare ett par mindre öar, som Padar och
Gilimotang, härrör sig antagligen från ödlor som tillfälligtvis besöker dessa
små öar, bland annat i samband med att fiskarbefolkningen i området släpper
sina getter där för bete.
Hur varanerna hamnat på Komodoöarna, varifrån de kommer och om de haft ett
större utbredningsområde tidigare, vet ingen. Eftersom öarna ligger i ett av
världens mest aktiva vulkanområden och öarna själva består av lava, finns där
inga fossiler. Lavan är ju kokande när den sprutas ut ur vulkanerna och
förbränner allt som kommer i dess väg. Den bästa gissningen är att andra
jätteödlor på upp till sju meters längd levde i Australien för 30 miljoner år
sedan och att komodovaranerna är ättlingar till dessa. I samband med istiderna
bands stora mängder vatten i glaciärerna och vattennivån i Sydkinesiska sjön,
där Komodoöarna ligger, var cirka 70 meter lägre än idag. Därigenom blottlades flera
öar mellan de som nu sticker upp ur havet och underlättade för djur som
komodovaranerna att simmande ta sig från ö till ö ända ut till deras nuvarande
utbredningsområde. Antalet varanödlor som lever på öarna beräknas till drygt
3 000 individer.
Ormar:
Det finns c. 3000 arter ormar. Av dessa är nästan 90 %
ogiftiga och därmed i princip ofarliga för människan. Av dem som är giftiga
betraktar man endast 50-60 arter som potentiellt farliga.
Det finns ormar i storlek från den lilla maskormen Leptotyphlops bilineata, c. 11-12 cm, till nätpytonormens (Python
reticulatus) närmare 10 meters längd eller anakondans (Eunectes murinus)
vikt på uppemot 250 kg.
Ormarna har fått ett oförtjänt dåligt rykte, mycket
beroende på bristande kunskap, samt givetvis även bl.a. böckers och filmers
inflytande. Med kunskapen ökar förståelsen och fascinationen för dessa djur, en
förståelse som förhoppningsvis kan förhindra att många ormar slås ihjäl utan
egentlig anledning, samt att man kanske får det lättare att förundras än att
förskräckas.
Ingen orm attackerar människan oprovocerat, utan endast i
försvar. För att förhindra att behöva bitas har många ormar utvecklat ett antal
varningssignaler, allt från skallerormens skallrande skallra och kobrans
utspärrade sköld, till pufformarnas (och även de flesta övriga ormars) tydliga
väsande utandning. Om ormen får en chans att undvika att bitas så är det bara
till fördel, eftersom den inte har ngn nytta av att göra av med det gift som
behövs för att döda det byte den skall äta! C. 50 % av betten från giftormar är
dessutom s.k. torrbett, vilket innebär att de inte har injicerat något gift
alls
Svart
Mamba
Är utrustad med nervgift som är väldigt starkt som orsakar
många dödsfall. Den svarta mamban har ett stort utbredningsområde över
nästan hela södra - och östra Afrika, och den är en av Afrikas mest fruktade
och ökända ormar. Det är en stor men relativt smal orm, som är mörk men aldrig
helt svart. Mamban kan bli upptill 3,6 m lång. Den är aktiv på dagen och lever
vanligen i träden eller vid termitstackar. Den gömmer sig ofta i stackarna
eller i andra djurs hålor eller i klippskrevor. Den
svarta mamban är känd för att vara en av världens giftigaste ormar. Den är inte
aggressiv, och försöker vanligtvis att fly om den blir störd, men den kan också
resa sig som en kobra och spärra ut sin smala nacksköld och öppna munnen. Om
den blir trängd tvekar den inte att hugga. Dess starka gift angriper nerverna,
och kan vara dödande om den bitne inte får stora doser serum snabbt. Det räcker
med en liten droppe av mambans gift för att döda en vuxen människa, och mamban
kan producera ungefär 20 droppar vid ett bett. Symptomen för ett bett av svarta
mamban är: Brännande smärta, svullnad, sluddrande tal, förvirring, paralysering av musklerna, slöhet, och andnöd. Mambans mat är bland
annat fåglar och mindre gnagare. Den svarta mamban anses vara den snabbaste
ormen i världen, och kan komma upp i en hastighet på ca 16 km/h på kortare
sträckor.
Puffadder
Puffaddern eller pufformen som den ofta brukar
kallas är en av Afrikas kanske mest kända huggormar. Födan består av möss,
råttor, grodor samt ibland fåglar. Den jagar passivt och inväntar sina byten.
Som de allra flesta huggormsarterna föder pufformen levande ungar. Den är känd
för att få många ungar i en kull och det är inte ovanligt med en talrik avkomma
på över 80st bebisar. Den blir för det mesta mellan 1,0-1,5 m i längd, men
undantag förekommer. Färgen kan variera alltifrån grått till svart. I Tanzania
är arten mera rödaktig i sina pigment. Den mest typiska färgen för puffaddern
är oftast brun. På ryggen har den ett hästskoformat mönster som är mycket
klassiskt för arten. Kroppen är tjock och tung vilket gör att ormen rör sig
trögt och sävligt. Trots att pufformen rör sig
trögt och sävlig så hugger ormen blixtsnabbt, så fort att det knappast går att
uppfatta med blotta ögat. Bettet kan vara livsfarligt även för människor om man
inte kommer till läkare i tid. Det uppskattas att dödligheten för ett
pufformsbett ligger omkring 50 % i Afrika. Om man överlever bettet kan man i
regel räkna med bestående men i form av inre skador och amputation. De
förgiftningssymtom som vanligtvis framträder är: illamående/kräkningar, inre
blödningar, kraftig smärta, svullnader, och försämrad hjärtverksamhet.
Attackerar
när du trampar på den.
Krokodiler.
Krokodilerna är bland de äldsta
överlevande djurgrupperna från reptilernas storhetstid. Deras förfäder
levde för 265 miljoner år sedan och de tillhör samma underklass som
dinosaurierna.
Krokodilerna har sett oförändrade
ut i miljontals år och är nästan
De enda riktiga ”urtidsdjuren” som
fortfarande lever på vår jord.
Familjen innehåller 23 arter
krokodiler, kajmaner, alligatorer och gavialer och finns i storlekar från 1,2
till drygt 6,5 meter. De är liksom övriga reptiler växelvarma djur, dvs. de
ändrar kroppstemperatur efter omgivningen. En krokodil kan hålla andan i mer än
en timme vilket de också utnyttjar då de ska dränka eventuella bytesdjur – ett
sätt att kunna döda större byten. Mindre byten slår de ihjäl genom att dra med
dem i en ”dödsrullning”, då krokodilen snurrar runt sin egen längdaxel. På
detta vis kan den också slita sönder de större bytena, då den saknar förmåga
att tugga.
Krokodiler har väldigt svaga
muskler att öppna munnen med, men i gengäld mycket kraftiga att stänga
den med. En två-meters krokodil slår igen käftarna med en kraft av ca 1200kg/cm2,
att jämföra med t ex en schäfers 5-600kg och en människas 150 kg! Den relativt småvuxna Kubakrokodilen (Crocodyhlus
rhombifer), har till exempel rykte om sig att uppträda aggressivt mot folk och
särskilt barn kan drabbas. Det är dock bara Nil- och Deltakrokodilerna som med
all rätt anklagas för att uppträda som regelbundna människoätare, och de kan
även tillfälligtvis anfalla små båtar. Vissa individer påstås ha dödat upp till
400 människor, även om sådana rapporter förmodligen är överdrivna.
Man har beräknat att Deltakrokodiler varje år dödar upp till 2000 människor men
att de flesta inte registreras.
Värsta
krokodilattacken
Den värsta massakern anses ha ägt rum under
natten mellan den 19-20 februari 1945, när allierade trupper invaderade Ramree
Islands utanför Burmas västkust och stängde in 800 - 1000 japanska soldater i
ett mangroveträsk. Under natten stupade en del av infanteristerna av gevärseld,
en del drunknade, och andra stupade av andra orsaker. Men huvuddelen anses ha
fallit offer för krokodiler, som anlände i mängder så snart mörkret föll. Under
senare år har tillförlitligheten i händelseförloppet ifrågasatts, men
observatörer på plats meddelade att bara 20 av männen fanns i livet på
morgonen. Det är ingen tvekan om att ett stort antal Deltakrokodiler skulle
kunna döda alla dessa män om det fått möjligheten.
Enligt en mer pålitlig redogörelse från december 1975 åts över 40 människor upp
av Deltakrokodiler när deras utflyktsbåt sjönk i Malili River på centrala
Sulawesi i Indonesien.
Nilkrokodilen har också ett dåligt rykte och kan döda upp till 1000 människor
om året. När arten var talrikare uppskattades totalantalet dödade människor
till 2000 om året.
Sköldpaddor allmänt
Det finns 260 arter sköldpaddor, spridda över stora delar av världen. Även inom sköldpaddorna finns fascinerande anpassningar och utseenden. Det finns extrema köttätare, de flesta vattenlevande och vegetarianer, de flesta landlevande. Bland de vattenlevande finns det de som lever i små vattendrag och floder och andra som lever i öppna havet. Gemensamt för samtliga är dock att de fortfarande sköter sin äggläggning på land. Det finns små sköldpaddor, inte mer än 7-8 cm långa, medan de största kan bli över 2 meter långa och väger då över 5-600 kg! Skalet är en del av deras skelett och ett mycket bra skydd mot angrepp från rovdjur, eftersom de flesta sköldpaddor helt kan dra in både ben och huvud innanför skalkanterna och blir då väldigt svåra att komma åt. De s.k. Dossköldpaddorna har t.o.m. ”gångjärn” i bukskölden och kan därmed få huvud- och benöppningarna att sluta helt tätt. En grupp sköldpaddor, lädersköldpaddorna, har inte ett yttre skal, utan det är reducerat till en lite rest som dessutom är helt täckt med ett läderartat skinnlager. Lädersköldpaddorna är alla akvatiska, d.v.s. vattenlevande och extremt aktiva rovdjur.
www.landskoldpaddor.com www.skansen-akvariet.se
Alligatorsköldpadda
Alligatorsköldpaddorna lever i
floder som mynnar ut i Mexikanska golfen från Florida till Texas, och norrut
till Indiana and Kansas. Kan bli upp till 1 meter lång och över 100 kg tung.
Når upp till åldrar runtomkring 30-35 år. Födan består mest av fisk.
Denna sköldpadda har en något annorlunda teknik för att fånga sina byten. Den
kan ligga blick stilla med gapet öppet och spetsen på tungan ringlande som en
mask. Detta tillsammans med flikarna som den har på halsen lockar till sig
fiskar som ser detta som mat. När fiskarna kommer inom huggavstånd hugger
sköldpaddan blixtsnabbt till utan chans för bytesdjuret!
Nattetid är detta
även en aktiv jägare som smyger sig på sovande fisk och även andra djur.
Lokalt börjar alligatorsköldpaddan bli hotad och därför har de där blivit skyddade.
Rödörad
vattensköldpadda
Kan hittas vid Mississippi dalen
från norra Illinois och Indiana till norra delen av Mexikanska golfen, Texas
och till västra Alabama. Kan bli upp till 30 cm. Ålder 30-35 år likadant
som alligatorsköldpaddorna. Relativt aggressiva köttätare äter även
vegetabilisk föda men inte i samma mängd som dom äter kött.
Tidigare har detta varit en av de vanligaste sköldpaddorna i handeln, men är
och kommer vara mer och mer sällsynta. Detta beror på att importen in till EU
blivit förbjuden p.g.a. rädslan för spridning i naturen. Har själv haft en sån
här sköldpadda i 5-6 år Den klarar av att överleva i stora delar av Europa och
vilda populationer finns redan på flera håll, etablerade eftersom många släppt
ut sina djur när man inte kunnat/velat ha dem själva. Kraven på stora akvarier
med tillhörande renhållning, blir de för många besvärliga att sköta och därför
gör man sig av med dem. (Trachemys scripta elegans).
AV: Max Bergenholtz och Tomas Eriksson
Källförteckning:
www.tropikcenter.se/odlor.html
www.tropikcenter.se/ormar.html